Om att utnyttja sin far

När min stackars far är på besök går han alltid fram till vårt kylskåp det första han gör. Där brukar jag ha en lista hängande med saker som behöver göras i huset. Sedan betar han av dem en efter en i ett stabilt och arbetsmyrigt tempo. När han var uppe över julafton var det dags att tapetsera vårt bibliotek med tapeterna från Ellie Cashman. Svindyra och fantastiska tapeter, individuellt anpassade efter väggen de ska hänga på (exakt längd, text med "up" och "down" och ens egna namn tryckt på!).

 

 

 

Min far och jag började det hela med att bråka, som sig bör när det kommer till tapetsering. Han ville ha tapetklistret på tapeten och jag försökte förklara att med de här tapeterna skulle klistret vara på väggen. Det gick så långt att det nästan inte blev någon tapetsering, sen visade jag honom på det där internet, att non-woventapeter funkar så. Då var det okej. Alltså... han är så gammal att han litar mer på internet än på sin dotter, så där skulle aldrig en yngre människa göra.

 

Pampas och Fimpen var med som vanligt. Jag sa åt Fimpen att han inte fick gå på tapeterna som låg på golvet, så han övade sig i att hoppa. Över tapeterna på golvet. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Pampas satt i sin stol och hade hårkursimpackning som en liten diva.

 

Ja, det är en halväten Aladdinask och en död blomma som står på det där skåpet (som jag för övrigt ärvt av mormor och morfar). Alladdinasken är slängd med de äckliga godisarna kvar och blomman... står kvar.

 

Klart! Inanför biblioteket ser ni vårt gästrum som också ska tapetseras. Men inte av oss, för det visade sig att väggarna i detta 1800-talshus är snedare än vi trodde och det var JÄVLIGT svårt att tapetsera. Jag vet inte hur mycket jag svor och skrek, där framåt elva på kvällen. Förutom snedheten som ni kan ana där uppe vid högerkanten och att min man synade väggen med kisande ögon och muttrade över en skarv så måste jag säga att jag är mycket nöjd. Första (och sista) väggen i vårt hus som jag har tapetserat.