Det är något speciellt med att stå och vänta på bussen på morgonen. Hittills har det varit beckmörkt, snäppet mindre beckmörkt när snön legat. Jag har stått vid kanten av en skog och ibland har det knakat till. Jag säger till ett pulserande hjärta att det inte är en älg eller ett viltsvin utan bara ett träd som ändrade ställning. Fåglarnas vingslag hörs så mycket högre. Det känns som om ingen annan är vaken, mer än jag och djuren.
Och trollvärlden de få gånger jag åkt bussen hem på kvällen, precis efter skymningen. Bussen, där jag sitter så mycket högre upp än i en bil. Bussens strålkastare som når ut över fälten. Alla djur som visas upp, en teater som pågår parallellt med vår värld utan att vi har någon som helst aning om att den pågår där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar