Den tjugofjärde april var det äntligen dags för mitt
sparrisland att komma till. Som jag tjatat om detta sparrisland. Jag tror att
min mun tjatat om det där landet i snart tre år. Och då har vi bara bott i hus
i nästan ett och ett halvt.
Varför min man skulle gräva det här landet och inte jag vet
jag inte riktigt. Jag gissar att det är för att jag är trött på det efter att
ha grävt om hela vårt befintliga megaland. Att gräva ett nytt land åt sparris
är väl inte optimalt, de ska ju egentligen stå öppna och utan gräs en tid, men
sånt hinner vi inte mer här på landet. I alla fall. Det nya landet fick snabbt
namnet Marcusland av ganska så självklara skäl.
I förgrunden syns vår vitlök som vi satte i höstas. För
någon dag sedan tvingade min man mig att dra upp en planta för att han hade
hört på Odla i P1 att det var dags att skörda. Jag hävdade bestämt att vi
skulle vänta till juli. Drog upp en för att få tyst på honom. Hade självklart
rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar