Kökslandet

Precis utanför vår köksdörr (som egentligen inte går från köket utan från det lilla rummet mellan köket och Fimpens lekrum) finns en liten köksträdgård. Jag tror att det har varit en gammal säng som nu får agera någon slags pallkrage. I den växte mest ogräs och en himla massa smultron (som jag först trodde var jordgubbar). En dag bestämde sig Fimpen och jag för att ta tag i det där landet.

 

Fimpen - storgrävaren. Det går ganska så bra att låta honom vara med. Han tröttnar ganska snabbt och vissa dagar har vi fem olika projekt som vi växlar mellan när han tröttnar på ett går vi till nästa en stund.

 

Små, små smultronplantor som nu står bland jordgubbarna och väntar på resten av jordgubbsplantorna som nu står hos Fimpens farmor, där vi har haft dem fram till nu.

 

Allt ogräs (eller vad jag gissade var ogräs) borta och ligger i skottkärrorna. Ungefär här sa min kropp ifrån och ville ha vila så min man fick rycka in när han kom hem från jobbet och dels köra ogräset till kallkomposten och dels lägga i ny jord som jag sen petade omotiverat i med en grep.

Tomater får nya hem

Jag vet inte hur många toalettrullar jag hann samla på mig för att plantera i, men det måste ha varit minst 20. Nu, i efterhand, kan jag väl ge toalettrullar betyget två av fem. För mig blev de för blöta (drog åt sig vatten?) och fick något som liknade svartmögel.

 

Jag planterade ju även i tidningspapper och inte det var speciellt bra, det drog åt sig vattnet värre än taorullarna och mina planter var ständigt torra eftersom inte de fick något vatten. Så tyvärr verkar det som om o-miljövänliga och dyra plastkrukor vinner hemma hos oss.

 

Nedan: det som jag kallar mögel. Mina tomatplantor stod alla i toarullar, alla utom fyra som stod i plast. När de som stod i plastkrukor växt sig dubbelt så stora som de i toalettrullar, trots att de i plast såtts två veckor senare fick jag nog av att misshandla mina små växter och planterade om alla till plastkrukor istället.

 

Jag tror att de blev glada. De som sats i plastkrukor från början är fortfarande betydande större, men de här små krakarna börjar också ta sig.

Ett örtland

Jag har småodlat på balkong och en liten, liten bit land hos min mans föräldrar tidigare. Inget vidare storskaligt. I år? Jävlar i min lilla låda vad vi har att fixa. Så, odla, rensa, plocka, lukra, vända, vänta, greja. En av dessa saker var en del av kryddlandet som de förra ägarna hade satt i lite olika tunnor vid sitt potatisland (som i år kommer att bli ett bönland).

 

 

 

Allt var mest... ris? som jag klippte/rev bort, eftersom det verkade komma skott under allt torrt och gammalt ris.

 

Ovan: förebild. Nedan: efterbild.

 

Mynta, oregano och citronmeliss.

 

Fimpen hjälpte till genom att ta allt jag rensat bort och lägga i bönlandet där jag precis vänt jorden.

 

Klart! Tillfredsställelsen i att allt var... snyggare? Så himla stor!

 

Och all skit som vi någon dag borde bränna upp och inte bara lägga i kallkomposten och hoppas att det förmultnar om något år.

En bönsäng

Alltså JAG VET i mitt huvud att jag inte borde bära tungt och kämpa på, utan mest sitta på altanen och sippa isvatten. Men när jag hittar saker som jag bara måste, måste se hur det blir utanför mitt huvud så orkar jag inte vänta på att min man ska komma hem från jobbet och bära åt mig.

 

 

Därför hivade jag upp en tung gammal säng som jag hittat bland allt jekla bråte bakom garaget för att ställa den i bönlandet så att bönorna har något att klättra på.

 

Det blev kanske inte snyggast i världen och det blev lite snett när jag grävde ner den i jorden, men jag är ganska nöjd ändå. I det här landet kommer vi att sätta fyra olika sorters bönor/ärtor.

Hundra miljoner bilder på ett äventyr med Farmors katt Sotis

 

Tillbaka efter tillfällig, ofrivillig bloggpaus

Jag glömde datorn på jobbet. Eller jag lämnade den där för jag hade ärenden på stan. Sen fick Fimpen vattkoppor, jag vabbade, livet kom mellan, men nu är jag tillbaka och har ungefär hundra inlägg på gång. Håll i hatten!

God dräng reder sig själv

Ganska ofta har vi sällskap i köket när vi lagar mat. Jag hoppas hoppas att detta håller i sig, att min son kommer att vara en sån där som gillar att laga mat, eftersom jag vet hur tråkigt det kan vara att hata att laga mat och måste gifta sig med en (eller i alla fall skaffa sig en partner) som gillar att göra detta så att jag själv slipper. I alla fall. Nedan: blandar till sin egen välling, plus äter vällingpulver för det är tydligen gott.