Budgivningen

Den där budgivningen. Kan vara det mest stressande jag någonsin gått genom. 

Vi var på förhandsvisning av huset där mäklaren sa att hen trodde att huset skulle säljas för runt 2,2 miljoner. Hen sa att om vi ville lägga 2,5 miljoner skulle hen höra om säljarna var intresserade. Jag tittade länge på min man och sa att njä? För om nu mäklaren trodde att huset skulle gå för 2,2 så kändes det helt onödigt att gå upp så mycket. 

Här kommer nu ett litet tips till alla som ska ge sig in i en budgivning: LITA INTE PÅ MÄKLARE!!! I och för sig så verkade hen säker på sin sak och inte lurig. Men ändå. Mäklare. Inte någon jag vill berätta hemligheter för eller lita på. 

Budgivningen gick igång. Vi la utgångspris. På den ordinarie visningen hade det varit 45 familjer på besök(!). I början höjde folk med 100.000:- åt gången(!). Jag låg hemma i vår säng och skrek FAN! vid varje nytt bud. När vi kom upp till det där 2,5 som vi borde lagt från början var vi sju budgivare. Jag vaknade varje morgon med magont. Gick och la mig varje kväll med darrande händer. Vaknade klockan tre av att jag drömt att mäklaren sålt huset utan att berätta för oss. Tänkte tillbaka på när jag och min man dansat utanför matkällaren för att det fanns en chans att det skulle bli vårt.

Jag ville inte hamna där igen. I bitterheten av att ha förlorat en budgivning. Vetskapen av att andra kanske inte älskar huset mer, men att de har mer pengar. 

Vid 2,8 (som egentligen var vår maxgräns) var vi två budgivare kvar. Jag och min lillfamilj satt på en lekplats och vår son snodde en spade av ett annat barn. Min man vände sig mot mig och frågade om det var värt det. Vi hade då varit inne i budgivningen i nästan två veckor. 

Det var värt det. När mäklaren ringde och sa att den sista hoppat av. Känslan. Känslan!