Så kom mina föräldrar på besök. För att passa min brors barn i Stockholm. Innan de åkte upp kom de förbi oss för att äta upp allt vi bakat och hjälpa oss att bygga om vår verandatrappa som höll på att vittra sönder. Till sin hjälp hade min pappa den evige hjälpredan Fimpen.

 

En lagad och hel trapp! Jag fick äran att slå i den sista spiken. Jag har aldrig riktigt förstått hur folk blir sådana som kan snickra och laga saker. Testar de bara, misslyckas, misslyckas, misslyckas för att sedan lära sig? Jag skulle nog aldrig våga testa att laga vår trappa själv. Tapetsera har jag lärt mig och kan nu själv. Antar att nästa steg får bli spika och snickra. Kan behövas.