Pannkaksdagen

Varken jag eller min man har någonsin varit stora pannkaksätare. Han gillar det inte och jag mår illa efter ett tag. När jag var liten åt jag våfflor hellre än pannkakor och min bror pannkakor hellre än våfflor, så våra ömma föräldrar ställde sig och gjorde båda.

 

Fimpen har inte fått speciellt mycket pannkakor i sitt liv. När han fyllde ett år gjorde jag en pannkakstårta som han såklart ratade, sen har jag gjort pannkakor en gång till som han inte heller ville ha. Dock påstod hans farmor att han tyckte om det när hon gjorde det, så vi testade en gång till.

 

Fimpen är med och hjälper till med det mesta vi gör nu för tiden. Det tar lite längre tid, blir en hel del kladdigare, men också roligare. De här pannkakorna gjorde han i stort sett själv. Förutom stekbiten (han testade att steka fiskpinnar med mig en gång, brände sig och sedan dess har vi inte varit så ivriga på just den procesen igen).

 

Jordgubbarna som kommer i vårt land nu för tiden är ganska små. Tror att det är bristen på regn (har nog inte regnat på tre veckor, eller så) samt att det kanske börjar närma sig slutet på säsongen. Några små stackare var dock kvar och fick agera pannkakssällis tillsammans med vinbär.

 

Om han åt? Två tredjedelar av en pannkaka. Sen ville han bara ha jordgubbar. Så: pannkakor blir det inte på ett tag igen i detta hus.