Ett barnrum blir till

En av de första sakerna jag ville göra i huset var Fimpens eum. Jag körde google- och pinterestgalore och hittade många ideér som jag ååhhh och ooohhh:ade åt. Grejer som jag aldrig i helvetet skulle kunna klara av.

 

Så kom vi till huset och jag gick med Fimpen in i det som jag bestämt skulle bli hans lekrum och sa att allt det här, min son, allt det här kommer att bli ditt! Satte ner honom på golvet och började pilla på ett hörn av tapeten. Den släppte. Då drog jag. Den åkte av. Min man kom in och undrade vad fan jag höll på med och jag sa hoppsan! och bestämde snabbt att väggarna skulle helrenoveras. Så här i efterhand: jävlar sånt jobb! Så här i efterhand: bra gjort! Så här i efterhand: hoppas att det inte är så här med varje rum.

 

Jag har rivit tapet en gång tidigare i mitt liv. I mitt gamla flickrum, när jag var fjorton, eller så. Minns inte att det var så här jobbigt (men då hade jag inte heller en tvååring att ta hand om, eller behövde åka ambulans mitt i allt). För ja, mitt i ett brinnande krig mot en tapet så åkte jag på Kristallsjukan (sjuk jävla yrsel) och kunde alls stå på några stegar och få ett lekrum klart tills jul. Eller ens till en Fimpenfödelsedag.

 

 

Så kom mina föräldrar upp från Skåne. Är det något jag och min pappa bondar över så är det renovering. Vi stod med en roller och en pensel, en himla massa vit färg i kulören "snöboll" och sa inte ett knyst. Eller okej, någon gång då och då sa pappa ska vi flytta på stegen? Lyssnade på radio. Det var så jävla fint. 

 

Det blev inte klart till julafton. Det blev inte klart till hans födelsedag. Det är inte klart ännu, det där rummet. Det fattas lite saker. Men han hänger där inne. Hela nyårsafton låg han i sitt tält sin tipi och tittade på film. Och det är det som är värt något.