Hur svamp blir en metafor på en underbar framtid och ett första dejten-samtal

En gång när jag gick på mellanstadiet plockade vår klass svamp i skogen. Jag tog hem svampen till mamma och blev så himla besviken när hon inte lagade till den. Annars var det inte mycket skogen för mig när jag var liten. Det var mest öppna landskap och blåst.  

När jag träffade min man, eller kanske snarare hans föräldrars lantställe fattade jag det där med att plocka svamp. Förra året var SVAMPÅRET och vi plockade så mycket att jag tillslut tröttnade på kantarellpasta (skoja, det kommer jag aldrig att tröttna på). Jag fick lära mig att det fanns skogens guld - kantarell och skogens två - trattkantarell. Hur jag skulle rensa och att en del spindlar hände med in, som jag sen fick släppa ut i stan. Att jag var tvungen att förvälla och torka och hur jag gjorde det. Utan att bränna svampen.

I helgen plockade vi svamp (i Twilightgodispåsar!) och vi visade vår son hur han skulle göra. Tålamodet i att tycka att det var okej att han tog med sig en liten leksaksgräsklippare som fastnade i varje tuva på vägen. Varje gång vi fick bita oss i tungan när han stampade ner en perfekt kantarell.  

Jag tänker att det kommer bli lite så med huset. Att jag kommer att lära mig skitmycket på vägen. Och att jag kommer bränna en hel del saker på vägen. Och att Fimpen kommer att vara med på alla mina första gånger och att han kommer att berätta för sina framtida första dejter hur han bäst förväller nyplockad svamp (joho, visst intressant på första dejten).